Visby domkyrka Sankta Maria

Visby domkyrka Sankta Maria är en kyrka i Gotland, byggd 1225. Adressen är Norra Kyrkogatan 4, 62155 VISBY. Här finns toalett och parkering.

Hitta hit

Närmaste hållplats: 🚌 Östercentrum 410 m · 🚌 Strandgärdet 610 m

• ✓ toalett
• ✓ parkering

Beskrivning

Att se och göra i domkyrkan Mitt i Hansestaden Visby ligger Visby domkyrka Sankta Maria som började uppföras under senare delen av 1100-talet. Domkyrkan är ett av Gotlands största besöksmål och samtidigt ett rum för stillhet och andakt. Läs mer på vår hemsida om [Visby domkyrka Sankta Maria ]( ) Kyrkobyggnaden Byggnaden har ett rektangulärt treskeppigt långhus, kor i öster med rakt avslut, ett kraftigt torn i väster och två smäckra torn i öster. På sidan ligger ett större och ett mindre kapell. Över mittskeppet reser sig en väldig vind, som under medeltiden och senare användes som lagerutrymme. På sydsidan ligger en förhall, stora kapellet/Mariakapellet. Det uppfördes omkring 1300 och ett av vårt lands vackraste gotiska rum. Kyrkan är byggd av grå finkornig kalksten, som brutits i stenbrotten norr och öster om Visby. På senare tid har skadade partier av fasadmurverket ersatts med nyhuggen sten. I mitten av 1800-talet förnyades murfoten och sockellisten runt hela kyrkan. Ingångar Kyrkogården omgavs fram till mitten av 1800-talet av en hög stenmur. En av ingångarna som byggdes redan på medeltiden står vid norra kyrkogatans mynning. Den är uppförd av putsad kalksten med branta trappgavlar i norr och söder och har tak av enkupigt tegel. På stigluckans utsida sitter det på båda sidorna om öppningen fortfarande kvar tre dörrhakar, som visar att porten tillslutits med två dörrhalvor en gång i tiden. På södra sidan vid Ryska gränd finns en ingång kallad södra stigluckan. Portar Kyrkan har fem ingångar, två i söder, två i norr och en i väster. Dessutom finns en särskild ingång till västtornet på norra sidan. 1. Tornportalen, västtornets port, är rundbågig. Den behöll fram till 1821 sin ursprungliga form med odekorerat bågfält över porten, där det senare sattes in ett fönster. 2. På tornets norra sida - med tröskeln i höjd med sockelns överkant och med en stentrappa framför - finns en liten anspråkslöst rundbågig ingång till en murtrappa, som leder från långhuset upp till tornets övre våningar. Långhusets nordvästra portal har ett säreget utseende beroende på ombyggnader vid åtminstone två tillfällen i gammal tid. Idag används den nordvästra porten mycket sällan. 3. Den andra ingången på norra sidan leder in i ett förrum, som förbinder kyrkan med sakristian. Ingången omges av smäckra pelare med de fyra evangelisternas symboler på de övre delarna, kapitälen. I det spetsbågiga dörröverstycket ses en bild av S:t Nicolaus. 4. Den befintliga ingången på södra sidan kallas i äldre källor Bruddörren. Namnet har den säkerligen fått på grund av sin roll i samband med den medeltida bröllopsritualen. Enligt denna skulle vigseln äga rum utanför kyrkan, och den skedde då vanligen vid en särskild ingång, bruddörren eller brudporten. Sedan följde brudmässan inne i kyrkan. Brudportalen skjuter fram en meter framför fasaden och täcks av ett sadeltak. En av täckstenarna på sadeltaket utgörs av en gravstensdel med rester från såväl 1400- som 1600-tals text. Över den 233 cm breda dörröppningen finns ett bågfält som är dekorerat med Agnus Dei inom en krans, som hålls av två änglar. 5. Kyrkans huvudingång är porten på Stora kapellets sydsida. Formatet, den överdådiga utsmyckningen och den högtidliga inramningen med ädikulor och skulpturer som täcker strävpelarna, understryker portalens betydelse. Den är en rikt utsmyckad höggotisk portal. Delar av utsmyckningen har dock sitt ursprung i den renovering som arkitekten och konstnären Axel Herman Hägg ansvarade för i slutet av 1800-talet. Stora kapellet En från kyrkan helt avvikande fasadarkitektur kommer till uttryck i Stora kapellet. Mycket av utsmyckningen har sitt ursprung från sekelskiftets restaurering - innan den såg sydfasaden helt annorlunda ut. Till det mest fascinerande hör de skulpterade vattenkastarna på sydsidan. Förutom den rent praktiska uppgiften att skydda fasad och murfot för regn- och smältvatten från taken har de också haft ett avvärjande syfte. Genom sitt skrämmande utseende skulle de skydda kyrkan mot illasinnade demoniska makter. Styrkan framställs dels av det ensamma lejonet i fullt språng mot en osynlig angripare och dels i formen av en bunden djävul. På pelarna som finns på varsin sida om stora huvudingången finns två nischer - i den västra en staty av Jungfru Maria och i den östra en staty av St:a Katarina. På mitten av fasaden rakt ovanför porten en staty av den tronande Kristus omgiven av knäböjande änglar. Tornen 1. Västtornet. Dess ursprungliga sockel är bevarad på den sida som vetter mot Stora kapellet. Den visar samma profil som tvärskeppets och långhusets och det förefaller därför klart att tornet ingått i den ursprungliga planen för basilikan (omkring 1100-1200-talet). Tornet kröns av en delvis kopparklädd trähuv i tre våningar som byggdes 1746. Klockgluggarna befinner sig i tornets översta våning, två åt vardera norr, väster och söder. Västtornet inklusive tornhuv och spira når en höjd av 58 meter. 2. Östtornen. Omkring 1242, i samband med tillkomsten av ett nytt kor, skall östtornen ha kommit till. Under perioden 1362-1423 förhöjdes tornen och idag når tornen en höjd av 54,5 meter. De båda östtornen är varandra mycket lika såväl invändigt som utvändigt. Det nordöstra upptar en något större yta, men i övrigt skiljer de sig egentligen endast i fråga om detaljer. Tornen är åttkantiga och innehåller sju avdelningar över varandra. I det nordöstra tornets bottenvåning finns ett rum där man förvarar kyrkans silver och textilier. De båda östtornens huvar ansluter i allmänna drag till västtornets men de är arkitektoniskt mera genomarbetade, elegantare i formen och rikare dekorerade. De byggdes 1761 efter ritningar av skeppsbyggmästaren Johan Reinicke i Visby. Östgaveln På östgaveln är en Kristusfigur placerad. Den tillkom vid sekelskiftets restaurering. Figuren är huggen i England efter A H Häggs anvisningar och materialet är engelsk sandsten. Vid samma tid ersattes den gamla hissbommen som också sitter på östgaveln. Den som sitter där idag är av ek och också den skulpterad efter A H Häggs ritningar. Historik Sankta Maria kyrka började byggas i slutet av 1100-talet, för medel som samlats in på de tyska skepp som anlöpte Visby. Till en början var den avsedd för besökande tyska köpmän. Men många tyskar bosatte sig i staden och kyrkan blev så småningom deras församlingskyrka. År 1225 invigdes kyrkan till Jungfru Marias ära och sedan 1572 har den varit Visby stifts domkyrka. Den är den enda av stadens många medeltida kyrkor som bevarats till nutiden. Den äldsta kyrkobyggnaden, färdigställd i början av 1200-talet, förändrades och förstorades ett par gånger under medeltiden. Endast ett fåtal ombyggnader har ägt rum efter medeltiden. 1744 eldhärjades det västra tornet, varefter det fick sin nuvarande tornhuv. Det östra tornets huvar är från 1761. Omkring sekelskiftet 1900 skedde en restaurering under ledning av den gotlandsfödde arkitekten och konstnären Axel Herman Hägg. De största synbara förändringar som då blev resultatet var ett helt nytt kor med målningar av arkitekten själv samt tillkomsten av sakristian på norr. 1979-1985 genomfördes en omfattande inre och yttre restaurering med Jerk Alton som arkitekt. Den mest märkbara förändringen är att Stora kapellet då avskildes till ett särskilt kyrkorum. 2015 genomfördes en renovering, både utvändigt och invändigt. Från 1500-talet fram till 1800-talets början var området runt kyrkan Visbys enda ordinarie begravningsplats. Den omgärdades av en hög mur med flera portar. Två av dem finns bevarade. Vid den medeltida norra porten kan man skönja den rivna murens höjd och bredd. Ljusträd Det finns fyra ljusträd inne i kyrkan. De tre som är lika till utformningen (två i domkyrkan och ett i stora kapellet) är alla tillverkade av smedfirman Lundgren i Eke. Det första ljusträdet skänktes av S:t Mikaels arbetskrets 1982 under den pågående restaureringen av domkyrkan. Det andra och tredje är beställda av domprost Ove Lundin under hans tjänstgöringstid. Det fjärde ljusträdet - det vid Maria - är tillverkat av smedfirman Wickman & son i Visby. Pilgrimskapell med barockaltare Bilden föreställer Adams och Evas utdrivande ur paradiset. I den övre delen syns två änglar med en uppslagen bok, i vilken läses: ”Salige äre the som höra Guds ordh och göma the”. Altaruppsatsen är en gåva från landshövdingen Johan Cedercrantz. Den är tillverkad av målad sandsten, och är ett arbete från stenhuggarverket i Burgsvik. 1682 sattes den upp som högaltarets altaruppsats. Sedan 1911 pryder den istället ett altare i domkyrkans södra sidoskepp, barockaltaret. Dopfunt Dopfunten är daterad till år 1240. Den är tillverkad i röd och grå gotländsk kalksten. Funten tillhör musselcups- eller paradisfuntarnas grupp, som under 1200- och 1300-talen utvecklades till en viktig gotländsk exportartikel till länderna kring Östersjön. Av de exemplar som stannade på Gotland är Visbyfunten den allra ståtligaste. Gravminnen Domkyrkan äger för närvarande 27 stycken epitafier från 1300-1700-talet. 19 av dessa finns uppsatta i kyrkan. De sattes upp till minne av borgare, ämbetsmän, präster och adliga i nämnd ordning men också för att göra kyrkan vacker. De flesta epitafier är tillverkade av trä, troligen i Visby men det har ej varit möjligt att knyta någon målares namn till ett bestämt epitafium eftersom de ej signerats. Några epitafier är tillverkade av sandsten och en av kalksten. Hansakoret Kapellet är byggt som gravminne över borgmästaren Swerting vars familjevapen hänger på den södra väggen. Kapellet är idag bland annat minnesplats över dem som omkommit vid förlisningar på Östersjön. Här hänger exempelvis minnestavlor över offren från Å/F Hansa 1944 - en av den tidens reguljära gotlandsfärjor, de omkomna baltiska flyktingarna från andra världskriget, omkomna från M/S Estonia 1994 och nu senast de gotländska offren vid flodvågskatastrofen i Thailand 2004. Högaltare Högaltaret smyckas av en altarprydnad ritad av den gotlandsfödde arkitekten och konstnären Axel Herman Hägg. Huvudmotivet är konungarnas tillbedjan av det nyfödda Jesusbarnet omgivet av fyra stående helgon under baldakiner: till vänster Sankt Birgitta och Sankt Olof, till höger Sankta Katarina av Vadstena och Sankt Nikolaus. Kristusbild Original i ek från 1200-talet. Har tillskrivits en mästare närstående den som tillverkat det berömda krucifixet i Öja, på södra Gotland. Den uppståndne Kristus har förmodligen hållit en uppståndelsefana i väster hand och lyfter den högra handen i en välsignande gest. Han har enbart en mantel - hängande över sin vänstra axel - på sin bara kropp. På bröstet ses ett blödande sidosår och på händer och fötter märken efter spikar. Bakom huvudet sitter en till hälften rekonstruerad veckad korsgloria. Kristusbilden står på en trabes, en bjälke - ritad av arkitekten Jerk Alton - där man tror att det kan ha funnits ett triumfkrucifix på medeltiden. En teori är att bilden använts vid medeltida kyrkospel. Den himmelsfarande Kristus skulle då ha firats upp i det hål som finns i korvalvet. Mariabild Detta är en rekonstruktion av orginalet från 1200-talet som idag finns på länsmuseet i Visby. Maria sitter på en tron iförd en gyllene klännig med guldmönstrat smalt bälte och pälsfodrad gyllene mantel med rödbrun krage. I höger hand håller hon en spira. På sitt vänstra knä håller hon Jesusbarnet som är klätt i en fotsid, gyllene skjorta med mantel i fodrad blått. I sin högra hand håller han en bok. Under sina fötter trampar Maria två odjur - symboliserande onda makter. Av tradition har Maria placerats på norra sidan, utifrån tanken att hon sitter på den tronande Kristus högra sida - hedersplatsen. Skulpturen, som invigdes 1998, är skuren i lindträ av Fred Fleming. Den rekonstruerade polykromeringen, dvs förgyllningen och målningen, är utförd av konservator Carl Henrik Eliason. Instrument - Stora orgeln (norra skeppsläktaren) är ursprungligen byggd av P.L. Åkerman & Lund, Stockholm, 1892. Den gjordes om av Mårtenssons Orgelfabrik AB, Lund, 1948 och återfördes till autentisk gestalt med viss utökning av stämmonumerären av orgelbyggmästaren Lars Norgren, Åkerman & Lund Orgelbyggeri AB, Knivsta, 1999. - Maria-orgeln (invid predikstolen) är byggd av A. Magnussons Orgelbyggeri AB, Mölnlycke, 1984. Den gjordes om av Robert Gustavsson Orgelbyggeri AB, Härnösand, 1999. - Continuo-orgeln (norra sidokoret) byggdes av Sunde Fondell, Ålems orgelverkstad AB, 1996 - Klinte-orgeln (Stora kapellet) byggdes av P.L. Åkerman & Lund, Stockholm, 1870. Instrumentet har 1870-1977 gjort tjänst i Klinte kyrka, Visby stift, och därefter varit magasinerat intill 1998. Restaurerat av Orgelbyggare Tomas Svenske AB, Brunna, 1998. - Cembalon (bredvid predikstolen) är byggd av Mats Arvidsson och har tidigare tillhört den framlidne cembalisten Eva Nordenfeldt. [Mer information finns bland annat på Orgelanders hemsida.]( ) Predikstol 1684 skänkte rådmannen Johan Wolters och hans hustru Catharina den praktfulla predikstolen till kyrkan. Dess föregångare, från 1548, såldes till Grötlingbo kyrka på södra Gotland, där den forfarande är i bruk. Predikstolen i S:ta Maria är tillverkad av valnötsfanerad ek. Det är sannolikt ett nordtyskt arbete, troligen importerad från Lübeck. På underrede och ljudtak finns änglahuvuden. Högst upp en krönande kvinnogestalt med naken överkropp, lagerkrans på huvudet, en palmkvist i ena handen och stövlar på fötterna (segergudinna). Silverkammare Kyrkans många bruksföremål i silver kommer från olika tidsperioder. Kalkar och patener i silver från 1600- och 1700-tal, vinkannor från 1700-tal och oblatask från 1600-tal används fortfarande vid mässorna. Kyrkans dopskål är från 1900-talets början och dopvattenkannan från 1996. Biskopens kräkla är från 1886 med inskriptionen ”Förd av Biskop Schéele vid invigningen av Erlöserkirche i Jerusalem den 31 oktober 1898”. Skrudkammare Här förvaras kyrkans textilier, bland annat en biskopkåpa från 1751, inköpt från Paris till konung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas kröning. Den är av brokad mot en bakgrund av vit sidendamast. Vid kyrkans återinvigning efter restaureringen 1979-1985 överlämnades som gåva en biskopskåpa av blå ylledamast med mottot ”Marias lovsång”. Den är komponerad och vävd av Åsa Martinsson. Glasfönstren i stora kapellet ”Sanningens väktare”, 1985 Fönstret är placerat över ambon, från vilken sanningen skall förkunnas. I eken – en symbol för den kristnes styrka och uthållighet – håller dessa väktare – sångfåglarna – till. Konstnären låter dem representeras av koltrasten. Vars sång kan höras kring domkyrkan under sommarkvällarna. I masverkets mitt ser vi Kristus i en välkänd symbol – rosen. Högst upp i masverket upptäcker vi fem rosor inskrivna i en cirkel – bilden för Kristi fem sår. Utefter fönstersidorna löper böljande blå, symboler för Livets vatten, Ordet. ”Vinträdet”, 1986 Den vanligaste bilden av ”Livets träd” är vinstocken med oblater och druvor. Fönstret här illustrerar orden i Joh. 15: ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen”. Bilden av vinträdet och oblaterna – i de gula banden till höger och vänster – ger en vision av den himmelska måltiden men också av nattvardsbordet. ”Det himmelska Jerusalem”, 1987 I Uppenbarelsebokens två sista kapitel läser vi om ”det nya Jerusalems” härlighet. De röda skyarna är morgonrodnaden. Den nya dagen – dagen utan afton – har randats. När Johannes beskriver det himmelska Jerusalem ser han en stad med tolv portar. Fönstrets stad har hämtat sina drag från Visby. Uppe till vänster tycker vi oss se domkyrkan. Under staden speglar sig Östersjöns vatten. I masverket avbildas Treenigheten. Solen med sina strålar symboliserar Gud. Sonen ser vi som Lammet med segerfanan. Denna symbol är också Visby stadsvapen. Slutligen symboliserar duvan Anden. ”Apokalypsen”, 1989 I Uppenbarelseboken 12 läser vi om kvinnan som var klädd i solen och stod på månen. Hon är med sitt barn en bild av Israels folk inom vilket Jesus föddes. Vi ser henne uppe till vänster. Vi läser vidare om en sjuhövdad drake som vill uppsluka barnet. Draken är en bild av Djävulen. Det uppstod en strid mellan Mikael och draken. Mikael syns under kvinnan. I Upp. 13:1 möter vi ännu en sjuhövdad drake. Av texten framgår att det nu handlar om ondskan här på jorden. Fönstret domineras av brinnande Babylon. ”Fallet, fallet är det stora Babylon” – ”…och hon skall brännas upp i eld.” Babylon är ett täcknamn för Rom. ”Vad är vår tids Babylon?” De sju basunblåsande änglarna är omnämnda i Upp. 8. Vid deras basunstötar drabbas jorden av svåra hemsökelser. Över det brinnande Babylon pågår striden vid Harmagedon. Det handlar om slutstriden mellan Gud och det onda. Högst upp skildras den himmelska gudstjänsten kring det triumferande Lammet. ”Örtagårdsmästaren”, 1990 Det är den första påskdagsmorgonen. På den bortvältrade stenen står en ängel som förkunnar att Kristus är uppstånden. Högre upp finner vi Maria från Magdala – synderskan. Hon ser den uppståndne Kristus men tror först att det är Örtagårdsmästaren (Joh. 20:14-16). I igenkännandets ögonblick förvandlas trädgården till paradiset. Fyra keruber med ”det ljungande svärdets lågor” vaktar paradiset. De återfinns i det originella masverket högre upp (1 Mos. 3:24). Högst upp i masverket ser vi sol och måne. Solen står för kyrkan, det nya förbundet och månen för Synagogan, det gamla förbundet.

Tillgänglighet

Ramp, hörslinga

Kommun

Gotland

Typ

Kyrkor i Gotland

Koordinater

57.64184, 18.29767

ID

fkbd1e5s2d · även Wikidata Q664018

I närheten